Tecken på att jag är ...

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Outdoorexperten


20180704_201903.jpg

- Var ska vi lägga våra filtar? Fem par ögon letar febrilt efter en bra plats att spendera dagen på vid strandkanten. Fyra par ögon är helt överens. I kanten mot stranden, i solen. Ett par ögon kisar skeptiskt över solglasögonen, lägger in ett veto.

- Jag vill ligga i skuggan. Iallafall lite i skuggan. 

En kort tystnad infinner sig i gruppen. Jag försöker lätta på stämningen genom att knuffa lite på lilleman och säga

- Det visste du inte, att du har en vampyr till mamma?! Spännande va!

Han har kommit in i åldern att mamma kan vara pinig. Att inte gilla värmande sol, som man bör och som alla gör, det är pinigt. 

Det är inte alla som har en vampyr som öm moder. Lilleman har fått axla erfarenheten av att växa upp med en solskygg moder. Jag har förvisso inga huggtänder, bara hörntänder som i yngre dagar hade en spetsig profil. Det närmsta jag kommer konsumtion av blod är på sin höjd blodpudding. Jag kan hålla i ett kors av silver och jag uppskattar vitlök. Skillnaderna är ganska många, fyra stycken, vilket jag ser som en fördel. Men det finns även likheter. Jag tror att jag skulle ha svårt att överleva en träpåle i bröstet och främst av allt jag gillar inte att vara i solen. 

Annons

Att uttryckligen säga orden "Jag gillar inte att vara i solen" ingår inte i socialt accepterat kodex när man befinner sig inom jordens nordligare landområden. Därför får jag väl mildra mitt uttalande, eller komplettera det med "Jag gillar inte att vara i solen, under en varm högsommardag och under frånvaro av vatten och vind".  Olikheter berikar, sägs det, men det finns undantag i vilka olikheter man får ha. Jag känner mig verkligen udda, som en tråkmåns i varje stavelse, när jag allt som oftast väljer att vara i skuggan.  

Jag får skylla på mina gener, den ljusa hyn som täcks med fräknar, även om det är helt andra fysiska symptom som gör att jag skyr dagshet sol. Jag får svettningar och hög puls bara av att titta på soldyrkare som grillas i gassande sol. Jag får yrsel och illamående bara av tanken att spendera tid utomhus när solen står som högst på himlen.

Men när dygnet har letat sig fram till sin senare del, när strålarna blir långa och endast luften dallrar av dagens hetta, då känns det överkomligt att leta sig fram ur skuggan. Då blir jag människa igen, eller är det ytterligare ett tecken på att jag är en vampyr?

Annons